Sven Stolpe

Sven Stolpe
Sven Stolpe, någon gång under 1930-talet.
Sven Stolpe, någon gång under 1930-talet.
Född Sven Johan Stolpe
24 augusti 1905
Stockholm, Sverige
Död 26 augusti 1996 (91 år)
Filipstad, Sverige
Yrke Författare, översättare, journalist, litteraturforskare
Nationalitet Svensk Sverige
Språk Svenska
Verksam 19291996
Make/maka Karin von Euler-Chelpin
Barn Staffan Stolpe
Lisette Schulman
Monica Rennerfelt
Benkt Stolpe
Släktingar Barbro Stolpe (syster)
Birger Stolpe (bror)
Herman Stolpe (bror)
Alex Schulman (barnbarn)
Carl Schulman (barnbarn)
Jan Stolpe (brorson)
Sven Stolpe som ung, sent 1920-tal eller tidigt 1930-tal.
Sven Stolpe omkring 1960.

Sven Johan Stolpe, född 24 augusti 1905 i Stockholm, död 26 augusti 1996 i Filipstad,[1] var en svensk professor, författare, översättare, journalist, litteraturforskare, lärare och litteraturkritiker.

Stolpe växte upp på Södermalm i Stockholm.[2] Han debuterade som författare 1929 med essäsamlingen Två generationer. Efter att ha smittats av tuberkulos vistades Stolpe på sanatorium i Schweiz åren 1927–1928. Detta tillsammans med en allvarlig trafikolycka i vuxen ålder gjorde att Stolpe bara hade en halvt fungerande lunga. 1930 kom den uppmärksammade romanen I dödens väntrum, där Stolpe beskrev sina erfarenheter från sanatoriet. I dödens väntrum följdes av ytterligare romaner. Mellan 1931 och 1932 var Stolpe redaktör för tidskriften Fronten.[3]

Från 1936 och ett tiotal år framåt var Sven Stolpe engagerad i Oxfordgrupprörelsen (senare Moralisk upprustning, MRA), en aktivistisk kristen rörelse, som åren närmast före andra världskriget spelade en betydande roll i svenskt kyrkligt liv.[4][5] Oxfordrörelsen förde också inför konflikten med nazismen en "icke-politisk" personlig omvändelselinje, vilket 1940 ledde till en konflikt mellan Stolpe och antinazistiska aktivister som Eyvind Johnson.

Stolpe blev tidigt intresserad av katolicismen, vilket bland annat tog sig uttryck i hans essäsamling Den kristna falangen (1934–1936). År 1947 konverterade han till katolicismen.[6] I samband med detta skrev han en bok om Jeanne d'Arc. Åren 1951–1960 var han medredaktör för den romersk-katolska tidskriften Credo.

En följd av Stolpes katolska orientering var också de biografier han skrev över drottning Kristina och den heliga Birgitta. Enligt en TV-intervju i Gäst hos Hagge 1977 ägnade Stolpe 9 år åt vardera person. Han disputerade 1959 på en avhandling om Kristina, Från stoicism till mystik. I arbetet med avhandlingen fick Stolpe tillträde till kyrkliga arkiv i Rom. Stolpes avhandling och biografi över drottningen upprörde historikern Curt Weibull som skrev en artikel med titeln Om drottning Christinas trosskifte och tronavsägelse[7] som gick till hårt angrepp mot denne. Detta ledde till en omfattande polemik mellan Weibull och Stolpe. I stora drag handlade debatten om Weibulls ståndpunkt att Kristina var en starkt religiös person och att den katolska kyrkans källor om henne är tillförlitliga ställd mot Stolpes ståndpunkt att hennes abdikation föranleddes av ett starkt intresse för libertinismen vilken hon kunde närma sig som katolik.[8]

Åren 1964–1972 arbetade han som läroverkslektor i Mjölby. Han framträdde ofta som konservativ kulturkritiker i media; bland annat var han kritiker i Aftonbladet 1945–1961. Han var tidvis bosatt i Malexander i Östergötland, men också i Värmland, ett landskap han beskrev i boken Mitt Värmland.

1970 utkom han med boken Låt mig berätta, en samling humoristiska,[9] och enligt egen uppgift självupplevda, minnen och anekdoter som kom att få två uppföljare: Låt mig berätta mer 1971 och Tål ni höra mer? 1976. På 1970-talet utgav Stolpe också memoarverk, och började på egen hand skriva en svensk litteraturhistoria i flera band. Där kunde han skriva om sina litterära hjältar, som Verner von Heidenstam och Selma Lagerlöf. Han ägnade också en volym åt August Strindberg, en författare han var betydligt mer negativ till. År 1980 publicerade han en kontroversiell studie över Olof Lagercrantz, en författarkollega Stolpe tyckte illa om och menade hade haft ett destruktivt inflytande på det svenska kulturlivet. Stolpe utlovade även liknande granskningar av Bertil Malmberg och Eyvind Johnson, som han ansåg hade utövat ett liknande skadligt inflytande, dessa förblev dock outgivna. Johnson och Stolpe var sedan gammalt konkurrenter och ideologiska motpoler och hade under 1930–1950-talen utväxlat en serie karikatyrer och polemiker; Stolpe uppträder exempelvis i Johnsons romaner Krilons resa (1942, under täcknamnet Dr Tollius) och Tidens gång (1955). (Även i Folke Fridells roman Greppet hårdnar hittar man ett kritiskt porträtt av Stolpe.)

Vid sidan av sitt eget författarskap var Stolpe också en flitig översättare; "Ett hundratal övers fr olika språk" summerade Litteraturlexikon (Natur & Kultur) redan 1974.

Stolpe fick professors namn 1993.

Han är begravd på Vadstena kyrkogård.[10][11]

Stolpe var son till överkontrollanten Johan Stolpe (1878–1938) och Maria Schwartz (1879–1946). Han gifte sig 1931 med filosofie kandidat Karin von Euler-Chelpin, dotter till professor Hans von Euler-Chelpin och Astrid Cleve. Han var far till Staffan Stolpe, Lisette Schulman (och därmed morfar till mediapersonligheterna Alex Schulman och Carl Schulman), Monica Rennerfelt (1935–1996) och Benkt Stolpe, bror till Barbro Stolpe, Birger och Herman Stolpe, farbror till Jan Stolpe.

  • Intervjuaren: ”Nu när du får tala fritt i Magazinet i kväll, vad ska du säga då?”
Sven Stolpe: ”Jag vill inte träffa lagstiftarna. Jag vill vara med om att hänga dem på Brunkebergstorg i stiliga galgar.”
(inför TV-programmet Magazinet, 1981).
  • ”Sedlig idiot var han för ingen del något dumhuvud.”
Om sin motståndare Olof Lagercrantz i biografin om honom (citat från Viktor Rydbergs biografi om Caligula).
  • Hagge Geigert: ”Vad vill du bli ihågkommen för? Vi har talat om dig i så många definitioner här.”
Sven Stolpe: ”Nej, jag vill inte bli ihågkommen alls. Det tror jag inte är någon risk, förstår du, i det svenska Sovjetväldet att man blir ihågkommen. Det kommer inte att finnas kvar några av oss, inte. Det kommer bara att fladdra stora rödskägg vart man går.”
(i Gäst hos Hagge i SVT 1977 - se extern länk nedan).

Sven Stolpes arkiv i Uppsala universitetsbibliotek omfattar 9,5 hyllmeter och innehåller bland annat fler än 8000 brev.[12]

Stolpe ägde en omfattande boksamling som på 1960-talet bestod av omkring 12 000 volymer.[13] En del av detta bibliotek köptes år 2003 av dåvarande Institutionen för språk och kultur vid Linköpings universitet och donerades till Linköpings universitetsbibliotek.[14] Samlingen omfattar främst fransk- och tyskspråkig skönlitteratur men även böcker inom ämnet litteraturhistoria.

Utförlig bibliografi av Åke Bertenstam i anslutning till Elisabeth Stenborgs artikel i Svenskt biografiskt lexikon band 33, s. 579–588

Filmmanus
Översättningar (urval)
  • 1929Julien Green: Adrienne (Adrienne Mesurat) (Natur & Kultur)
  • 1930Ronald Fangen: Några unga människor (Bonnier)
  • 1931Richard Eriksen: Erotik och livsåskådning (Natur & Kultur)
  • 1932Ernst Robert Curtius: Den franska kulturen: en orientering (Die französische Kultur: eine Einführung) (Natur & Kultur)
  • 1933Thomas Mann: Richard Wagner: ett tal (Leiden und Grösse Richard Wagners) (Bonnier)
  • 1933Gunnar Larsen: I somras (I sommer) (Bonnier)
  • 1935Johannes V. Jensen: Doktor Renaults frestelser (Dr. Renaults fristelser) (Bonnier)
  • 1939Sam Shoemaker: Kyrkan kan rädda världen (The church can save the world) (översatt tillsammans med Karin Stolpe) (Wahlström & Widstrand)
  • 1939Georges Duhamel: Salavins historia (Confession de minuit, Journal de Salavin, Le club des Lyonnais, Tel qu'en lui-même) (översatt tillsammans med Ingeborg Essén) (Bonnier)
  • 1942Kate O'Brien: Örtagården (The land of spices) (Ljus)
  • 1945Kaj Munk: Våren kommer så saktelig (Foraaret saa sagte kommer) (översatt tillsammans med Birger Stolpe) (Bonnier)
  • 1947Georges Bernanos: Prästmans dagbok (Journal d'un curé de campagne) (Norlin)
  • 1948Jules Verne: Den hemlighetsfulla ön (L'île mystérieuse) (Bonnier)
  • 1957Blaise Pascal: Tankar (Forum)
  • 1957Ralph Oppenhejm: Marianne Petits upplevelser (Det skulle så være) (översatt tillsammans med Monica Stolpe) (Lindblads)
  • 1959Ivo Andrić: De fördömdas stad (Universitas)
  • 1981Thomas Pröpper: Om lidandets mening i dagens värld (Katolska bokförlaget)
  • Litteraturlexikon: svensk litteratur under 100 år (Natur & Kultur, 1974), s. 210

Noter

  • Birger Christoffersson, Sven Stolpe och den litterära debatten, 1956
  • Svante Nordin, Sven Stolpe - blåsten av ett temperament, 2014
  • Elisabeth Stenborg, "Sven Stolpe". Svenskt biografiskt lexikon band 32.
  • Joris Taels, Sven Stolpe. Een monografie, 1980, övers. fr holländska: Sven Stolpe – en monografi 1984
  • Hans Åkerberg, Sven Stolpe och Sigtunaupplevelsen, 1985
  • En vänbok till Sven Stolpe, 1965.
  • Elisabeth Stenborg: Sven Stolpe i Svenskt biografiskt lexikon (2007-2011)
  • Alex Schulman, Bränn alla mina brev, 2018

Copyright